Vilsen Kristen

Jag vet att jag inte är ensam, men det enda jag känner är ensamhet.

Jag växte inte upp i en kristen familj, men jag fann ändå tryggheten i gud när jag växte upp i och med scouterna och tonårsaktiviteter i kyrkan. Min make är inte kristen och jag kräver inte heller att han ska bli det så länge han accepterar att jag är det. Men det blir lätt att känna sig ensam när man inte har någon hemma att prata tro med. På toppen av allt är jag dessutom blyg och för rädd att be om hjälp av andra troende, jag skäms på något sätt att jag lagt min kristna tro vid sidan av allt annat jag valt att fokusera på.

Jag försöker be Gud om vägledning, men jag har svårt att be, jag skäms för att be Gud om hjälp vilket jag innerst vet att han inte dömer mig. Jag skäms för att gå på gudstjänster för det känns som jag inte borde vara där när jag tvivlar såhär och valt att under flera år prioritera min typ sist av allt i livet. Det var svårt att bo i en annan stad och inte ha någon att prata med, jag vågade inte söka upp en kyrka eller församling. Nu när jag flyttat hem känner jag likadant, även om jag känner flera personer igenom scouterna, så är jag rädd för att be om hjälp. Jag skäms för att be om hjälp, vilket gör att ensamheten bara växer sig större.