Vågade räcka ut min hand
"Jag har inte vågat skriva till någon om det här förrän nu, men jag känner den där tryggheten jag kände när jag blev frälst på scoutlägret när jag tänker på dig. Du påminner mig om tryggheten med att vara kristen. Tack för att du är du."
Skrev ett sms till en väninna som jag är scoutledare med och berättade att jag har det svårt med min kristna tro just nu. Jag vet inte varför, men det kändes bara så självklart att skriva ett sms till henne. Efter det har jag också fått en hjälpande hand av en annan scoutledare som erbjöd sig att gå med mig till gudstjänsten så jag inte skulle känna mig ensam. Jag har också fått känna händer från andra scoutledare på min axel under gudstjänsterna och det känns så fint. Jag ser det som ett tecken från Gud att han vill visa att jag inte är ensam och vilsen utan att det finns personer som hjälper mig fram.
Vilsen känner jag mig fortfarande, men det känns inte lika jobbigt att gå till kyrkan längre eller till scouterna. Jag ser fram emot det kommande lägret och söndagarna på ett helt annat sätt nu. Det är en början och det gör mig varm inombords. Jag kanske hittar tryggheten snart igen, jag känner att den iaf närmar sig.
