Försonas med sig själv
Here I am, down on my knees again.
Hade ett mycket givande samtal med en person jag är scoutledare tillsammans med. Efter vårt samtal kände jag att bröstet äntligen började lätta. Hen har erbjudit sig att vara min medvandrare och jag känner mig så tacksam. Jag var orolig att jag inte skulle kunna öppna mig och våga prata, men hen får mig verkligen att känna mig trygg så det var inget som kändes svårt när vi satte oss ner tillsammans. Jag fick också ”100 dagar med Jesus” som vi tillsammans ska gå igenom och samtala omkring, det känns skönt att ha något att inleda samtalen med varje gång.
Igår på gudstjänsten pratade man om försoning, att det inte alltid behöver vara någon man behöver försonas med utan en själv. Det där fick mig att grubbla på min egen situation, för det kanske är så att jag helt enkelt måste försonas med mig själv till att börja med för att komma vidare. Man pratade också om att försonas med Gud och det är nog något jag också behöver fundera över.
Ser fram emot en ny vecka.
