I surrender
I was lost, but he brought me in.
"Jag har inte vågat skriva till någon om det här förrän nu, men jag känner den där tryggheten som jag gjorde i tältet på scoutlägret när jag tänker på dig. Du påminner mig om tryggheten med att vara kristen. Tack för att du är du."
Tog kontakt med en person jag är scoutledare tillsammans med och berättade att jag har det svårt med min kristna tro just nu. Jag vet inte varför jag helt plötsligt kände det så självklar att skriva ett sms till henne, men det kändes rätt. Efter det har jag även fått hjälpande hand av en annan scoutledare som erbjöd sig gå tillsammans med mig till en gudstjänst så jag inte skulle känna mig ensam. Nu senast kände jag en hand från en annan scoutledare på min axel under gudstjänsten och inser att jag inte är så ensam som jag känt mig. Jag ser det som att gud skickat de som tecken på att jag inte är ensam att vandra vilsen och att det finns personer som kommer hjälpa mig vandra vägen framåt.
Jag är fortfarande vilsen, men det känns inte lika jobbigt att åka till kyrkan eller scouterna. Jag ser fram emot tisdagarna och söndagarna på ett annat sätt nu. Det är iaf en början och det gör mig så varm inombords. Jag kanske hittar tryggheten snart igen, jag känner att den iaf närmar sig.
